Äntligen Skövde juni 2024

10 ÄNTLIGEN flera utställningar och i sommar visar hon en egen utställning med operakostymer från tidigare år, representerandes alla designers som har anlitats under Catarinas tid på Läckö. Vid byggandet av utställningar tar hon samma hänsyn till slottet som vid föreställningarna: – Plast och konstgjorda material går bort. Jag använder trä, smide, sten och liknande och är mån om att lyssna in vad varje rum kräver. Men hur kom det sig egentligen att Catarina hamnade på Läckö Slott? – Jag växte upp under enkla förhållanden med en mamma som var konstnär och en pappa som var civilingenjör med mycket utlandsuppdrag. Vi bodde på Vikbolandet, en halvö som skjuter ut i Östersjön i närheten av Norrköping. Jag har en storebror men vi var väldigt olika och några andra barn fanns inte i närheten. Därför lekte jag mycket på egen hand. Jag klädde ut mig och skapade mig en egen fantasivärld som kryddades av min mammas konstfulla målningar och magnifika pappersdockor. Leken är än idag Catarinas stora drivkraft. Leken som rymmer det största allvar. Och alla har vi ett barn inom oss, menar hon. – När jag började mellanstadiet flyttade vi till Trosa. Där skulle man spela fotboll annars var man inget att ha och eftersom jag inte visste hur man umgicks med andra barn föll jag offer för mobbarna. Jag var en udda fågel och på den tiden var det svårare än idag, skulle jag tro. Allt vände när jag fyllde fjorton och började i Trosas teatergrupp. Där fann jag mina gelikar – jag hittade hem i teatern. Sedan den dagen var jag övertygad om att jag skulle arbeta inom kulturområdet och efter gymnasiet lämnade jag Trosa för att utbilda mig på en teaterskola och på universitet i Stockholm. Min pappa var mindre glad för han tyckte att jag skulle bli något ”riktigt” men jag lyssnade på mitt hjärta. OVÄNTAT GENSVAR FRÅN PUBLIKEN På den vägen är det och som nykläckt operaregissör 1997 blev Catarina inkastad i ett nyskapande projekt med en grupp unga operasångare. – Vi satte upp föreställningen på en rockklubb, berättar hon och skrattar. En av de kvinnliga sångarna berättade om det fantastiska slottet i hemstaden Lidköping och idén om opera på Läckö föddes. Stiftelsen Läckö Slotts VD trodde på Catarina och hennes gäng och möjliggjorde en treårig försöksperiod även om han var tveksam till att verksamheten skulle bära sig. Men redan första sommaren var succén ett faktum och därefter har populariteten ökat. – Alla högg i och vi delade på uppgifterna. Vi var eldsjälar som brann för vårt projekt. Det var slitsamt så klart men oerhört roligt, berättar Catarina. KÄNSLAN FRÅN DE TRE FÖRSTA ÅREN LEVER FORTFARANDE KVAR – Även om jag numera är verksamhetsledare och vi är en stor produktion finns ingen hierarki. Vi har slipat ner det där med att någon skulle vara viktigare än någon annan. Alla är kugghjul i teatermaskinen och vi arbetar tillsammans. För mig är VI viktigare än JAG. Detta lagarbete och förhållningssätt är enligt Catarina väldigt uppskattat och hon tror att det är en av nycklarna till att de alltid har lyckats engagera stora namn för betydligt lägre arvoden än vad som är brukligt. – Folk trivs med att jobba här. Visst har mitt ledarskap mött kritik och det har hänt att någon har ifrågasatt varför hen behöver diska sin egen kaffekopp – men jag tror på en platt organisation och strävar alltid efter att detta ska genomsyra hela vår verksamhet. Eller som en sångare sa när han såg mig stå och städa bajamajorna: nu förstår jag varför den här verksamheten fungerar så bra, skrattar Catarina. Hon jämför det mänskliga samspelet med en gungbräda och säger att hon i stället för att trycka ner personen som sitter mitt emot för att höja sig själv ofta väljer att göra tvärt om: – Jag ”sänker” mig så att den andre far upp. Så kan man skapa trygghet och till och med förtroende. Under åren på Läckö har hon hunnit bygga en gedigen relation med lidköpingsborna. – Jag har mött så mycket välvilja och delaktighet och utan dem hade jag till exempel aldrig lyckats ordna korttidsboende åt alla i sommaroperan. Själv sover hon i ett enkelt övernattningsrum på slottet. Det är nära och praktiskt menar hon och några spöken är hon inte rädd för. Inte ens när höststormarna dånar in över Vänerns mörka vatten. – Jag är räddare för människor som Putin och Trump. BEHÖVER GRÄS UNDER FÖTTERNA Efter många år i Stockolm bor Catarina åter i naturen. Förutom huset i Kolmården har hon en stuga på en ö utanför Nynäshamn. – Som den skärgårdsjänta jag är bara måste jag ibland få sitta i en roddbåt och titta på horisonten. Tystnaden är viktig för henne. Så även ensamheten. Barndomens dofter av kohage och syren är något hon mår bra av och länge har längtat efter. SISTA SÄSONGEN PÅ LÄCKÖ I september väntar ett nytt kapitel. Catarina ska bli VD och konstnärlig chef för Vadstena-Akademien. – Tänk att få den möjligheten efter att ha fyllt sextio! Trots att hon är en framgångsrik regisssiör, som även skrivit och dramatiserat flera föreställningar, har hon aldrig aktivt valt att göra karriär. –Allting har bara hänt mig. Jag har levt så sant som möjligt och alltid valt mina nära och kära. Det är något jag är stolt över. n REPORTAGE CATARINA GNOSSPELIUS ”Prinsesstornet” – ett av rummen i slottet som Catarina byggt upp för barnkulturen. Här får de prova att ligga i himmelssängen när de hittat det försvunna halsbandet.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjQ5NTcx