4 ÄNTLIGEN Representativ demokrati är enkelt uttryckt ett system som ska rädda oss från oss själva. Istället för att låta varenda en av oss, med våra skiftande åsikter och allmänna oförmåga att komma överens, vara med på alla beslut i vår demokrati, så väljer vi att lägga vårt öde i händerna på folkvalda politiker. Smart, eller hur? Vi slipper huvudvärken att själva behöva ta ansvar för de där tråkiga och komplicerade besluten. Problemet är bara att dessa representanter – våra politiska superhjältar – är precis som vi alla andra... ytterst mänskliga. Och det kan ställa till det rätt ordentligt. Så, vad har vi för alternativ till denna representativa cirkus? En idé är direkt demokrati, där vi alla får rösta om varenda liten detalj, från skattesatser till försvaret, från cykelbanor till skolmat. Låter spännande, eller hur? Men tänk dig att behöva stå i kö för att rösta om parkbänkar och vägsalt en gång i veckan. Schweiz gör det, och de verkar ju ha överlevt hittills, även om det kanske mer handlar om deras fantastiska choklad än deras politiska system. Men direkt demokrati kräver att folk faktiskt bryr sig – och där börjar problemen. När Netflix släpper en ny serie är det ju mycket roligare än att gå på ännu ett kommunmöte. Deliberativ demokrati låter oss också diskutera och resonera innan beslut fattas. Det bygger på idén att vi alla, genom rationell diskussion, kan komma fram till det bästa beslutet. Problemet? Människor är inte alltid rationella, och ibland leder dessa diskussioner snarare till kaos än till konsensus. SÅ VARFÖR HÅLLER vi fast vid representativ demokrati? För det första är det effektivt. Att ha någon annan som tar besluten åt oss innebär att vi slipper tillbringa vår fritid med att sitta på långdragna möten om avloppssystem och parkeringszoner. Vi får mer tid att gnälla om politikerna istället. Dessutom, i teorin, ger systemet oss expertis. De valda politikerna, som faktiskt har tagit sig tiden att lära sig om politik, borde veta bättre än vi andra hur man styr ett land, om man bortser från alla gånger de verkar ha glömt vad deras jobb egentligen är. Stabilitet är också en fördel. Istället för att ändra riktning varje gång vinden blåser åt ett nytt håll, får vi en kontinuitet som kan vara avgörande för långsiktig planering. Åtminstone tills nästa val när vi bestämmer oss för att byta ut hela gänget igen. Men representativ demokrati har sina mörka sidor också. En av de största svagheterna är populism. När folkvalda politiker börjar säga precis det som folket vill höra, oavsett om det är genomförbart eller inte, för att vinna röster – då har vi problem. Istället för att leda landet, följer de folkets minsta nyck, och vi hamnar i en spiral av ogenomtänkta beslut. Det är som att låta en femåring bestämma menyn hemma för hela veckan – visst, det blir kul i början, men snart nog är det bara glass och godis till middag, och alla känner sig sjuka. ETT ANNAT PROBLEM är det växande politikerföraktet. När vi får en retorik som sprider sig att politiker är oförmögna, korrupta eller helt enkelt urkopplade från verkligheten, då är det lätt att förlora förtroendet. Och vad händer när folk tappar förtroendet för sina representanter? Jo, de slutar bry sig. De slutar rösta, slutar engagera sig, och lämnar fältet öppet för de högljudda extremisterna att ta över. Perfekt om du gillar lite kaos i tillvaron. Men det nästan alla sådana system har gemensamt är att det visar sig att de gynnar väldigt få. De som styr och de som har pengar, mer eller mindre. Sen har vi frågan om kunskap och engagemang hos befolkningen. Demokrati förutsätter att folk faktiskt vet vad de röstar på. Men i en värld där nyheterna allt oftare kommer från sociala medier – där desinformation och klickbeten styr – blir det svårt att göra informerade val. Så vi röstar på den som skriker högst eller den som ser bäst ut på affischerna. Och sen undrar vi varför politiken känns som en dokusåpa. HAND I HAND med frågan om kunskap går frågan om engagemang. Vi kan nog enas om att det idag finns en generell brist på engagemang. Allt färre människor vill ställa upp som fritidspolitiker, vilket leder till att de som faktiskt gör det ofta inte får tillräckligt stöd eller resurser. De kämpar på, men utan backup är det svårt att åstadkomma något verkligen meningsfullt. Och medan vi sitter hemma i soffan och gnäller och proklamerar att alla politiker är kassa, är det inte konstigt vägen till en bättre stad eller bättre samhälle blir krokigare och krokigare. Vad får då representativ demokrati att fungera bättre eller sämre? Tja, mycket hänger på utbildning och medvetenhet. Om folk vet vad som står på spel, om de förstår komplexiteten i politiska beslut, då har vi en bättre chans att välja rätt representanter. Men om vi bara följer den senaste trenden, då är vi dömda att upprepa samma misstag om och om igen. Och så var det ju det där med engagemanget. Om vi vill ha bättre politiker, måste vi också vara villiga att själva engagera oss – eller åtminstone ta oss tid att faktiskt sätta oss in i vad politikerna står för innan vi röstar. Det är lätt att sitta och klaga, men om vi inte deltar i processen, har vi egentligen ingen rätt att gnälla när saker går åt skogen. DEMOKRATI ÄR INTE perfekt. Faktum är att den ofta är en röra. Men det är vår röra. Och om vi inte bryr oss, om vi inte tar oss tid att förstå, engagera oss och delta, så är vi inte bättre än de politiker vi älskar att hata. Vill du att saker ska förändras? Då måste du kliva upp från soffan och faktiskt göra något åt det. Annars kan vi lika gärna lämna över hela rasket åt en högljudd tjötgubbe eller surgumma som bestämmer åt dig. n KRÖNIKA SEPTEMBER Hans-Fredrik Johansson hfcj03@gmail.com HANS-FREDRIK JOHANSSON, KRÖNIKA Representativ demokrati kan vara irriterande – men alternativen är sämre Och så var det ju det där med engagemanget. Om vi vill ha bättre politiker, måste vi också vara villiga att själva engagera oss – eller åtminstone ta oss tid att faktiskt sätta oss in i vad politikerna står för innan vi röstar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjQ5NTcx